La Rochelle, 2010-08-12

Segling La Rochelle – Santander, Spanien – 200 sjömil

Ja så började det äntligen närmar sig avfärd från La Rochelle. Förstå mig rätt, La Rochelle är underbar men efter lite över 1 månad i denna omgivning längtar jag verkligen att komma vidare.

Amel har som alltid gjort ett bra jobb och nu är följande ordnat:

– masten förstärkt med kevlar
– box för bogpropeller byt
– service på motor, och elverk är utfört
– bottenmålning utförd
– sjövattenslangar avkalkade
– kabelbrottet på topplanternan är fixat
– fästanordning för livflotten integrerat med mantågs räcket.
Behållaren som livflotten sen skall var i får jag på Kanarieöarna
– nytt stolsunderrede till stolen i cockpiten
– 13 st nya batterier installerade
– fastsättningsanordning för jollens akter har förbättrats
– en ”satellit tracker” är installerad.
– uppgradering av Furunos programvara
– uppgradering av MaxSea’s navigationsprogram.
– uppgradering av Inmarsat-C (satellit kommunikation)
– uppgradering av Fleetbroadband (satellitdatakommunaktion)
– fläkt för PC i navaigationsbordet monterad
– strömläckaget fixat. Det var ett kabelbrott på en av davitmotorerna (typiskt att det var det sista vi checka, då vi gick igenom all el från för till akter)

Dessutom har Lena gjort ett fantastiskt jobb och polerat och vaxat hela båten, samt jollen, så nu glänser Amelit och La Petit Amelit som om de vore nya! Här ser vi henne putsa med en tandborste! (Krävande kapten). Vi har också monterat ett extra bord i sittbrunnen.

Det ända som återstår är att få ett nytt stort sittbrunnsbord i teak och box till livflotte (som skickas till Kanarieöarna) samt byte av ekolodsmottagaren/temperaturkännare, då den visar fel temperatur – 10,31 grader – vilket gjort att kaptenen ihärdigt vägrat att bada. Ekolodsmottagaren/-temperaturkännaren kommer att bytas på Martinique, där Amel har en anläggning. Efter detta kommer nog även kapten att våga ta ett dopp:).

När vi vaknade på morgonen hittade vi något i vår sittbrunn (se bild). Det var vår granne på Solo, som vi kvällen innan spelat ett spratt, som nu återgälde detta.

Vad han inte visste var att vinet var extra passande – Segla! Kl 18:05 (beroende på tidvattnet) lämnade vi La Rochelle. Det blåste 10 m/s NV, dvs. helt perfekt vind för segling till Santander, Spanien. Innan vi rundat Ile d’Olleron hade vi en hård kryssbog, sedan blev det nästan halvvind och vi låg konstant på drygt 9 knop. Våghöjden var ca 2 meter och Amelit gled fint fram. Vi hade delat in vakterna i 4 timmars pass. Jag fick en fin solnedgång och vinden stod sig.

När jag kom upp på mitt andra pass kl 03:00 meddelade mig Lena att hon sett flera stjärnfall. Kort därefter såg jag också ett par stjärnfall. Jag fick senare veta av Daniel, min son, att det passerade en meteorit eller liknande som skulle orsaka stjärnfall. Det är mäktigt att se, dock glömde jag att önska mig något! Förutom stjärnorna, så hade jag mareld, det är små planton som orsakar ett eldsken, när vattnet rörs om, så bogsvallet orsakade ett fantastiskt skådespel!

Det var också nu jag för första gången tyckte jag såg blixtar “i ögat”. Det var små ljus fenom, som jag ej märkt tidigare. Men jag tänkte, att det kan nog bli så när man är lite trött och suttit och stirrat in i mörkret!  Hade jag vetat bättre så skulle jag givetvis sökt upp ögonläkare direkt! Nu gjorde jag inte det förrän jag kom till Trinidad …

Vinden stod sig in på förmiddagen och jag började hoppas att kunna segla 200 sjömil på mindre än ett dygn. Det blev dock inte så, för lite senare minskade vinden något. Den fortsatta seglingen fortlöpte som planerat, men tyvärr fick jag inga besök av delfiner denna gång. När jag seglade här förra året kom ett 20-tal delfiner på besök.

 

2010-08-13,

Santander, Spanien

Kl 21:50 kunde vi ankra upp bara 200 meter från centrum, utanför en fin badstrand. Inloppet var pampigt, med en liten ö precis innan hamninloppet med en vacker fyr och sedan passerade vi den spanska kungens sommarresidens, som ligger på en magnifik klippa precis vid inloppet till floden. Det blev en sen middag på båten, med en flaska rosa champagne och lax, för att fira att vi varit ute i 2 månader. Sedan var det dags att krypa till kojs.

2010-08-14

Santander

Vi hissade upp ankaret för att bege oss till Port Santander, som är en nybyggd marina. Marinan låg 10 minuter längre upp i floden. Här fick vi oss tillvisat en fin kajplats. El-cyklarna med extra batterier lossades för en längre cykeltur i Santander med omgivningar. Vi cyklade bl.a ut till den spanska kungens sommarresidens (bilden nederst.) samt en fyr där vi såg imponerande klippformationer. Santander är nog mest känd för sina banker.

Här fanns också ett sjöfartsmusee.

 

2010-08-15

Santander

Vi kastade loss kl 08:50, då vi hade en längre segling framför oss (och vi behövde inte ta hänsyn till tidvattnet, då hamnarna var så djupa att vi kunde gå in/ut även vid lågvatten). Jag hade tänkt att vi skulle segla till Gijon och räknade med att vara framme kl 22:00 om vindarna stod sig. Det gjorde de inte och vi fick också några kraftiga regnoväder på vägen som jag lyckades segla runt. Framåt eftermiddagen stod det klart att vi inte skulle komma till Gijon förrän långt senare och då skulle det vara riktigt mörkt. Att angöra en hamn man inte tidigare varit i, när det är mörkt, är något man helst skall undvika. Jag beslutade att vi fortsätter till Cudillero istället. Cudillero låg 25 sjömil väster om Gijon och jag hade hört av Magnus (som jag träffade i Santander och på väg hem till Sverige) att Cudillero skulle vara en liten pärla. Vind var mycket växlande och solnedgången bjöd på ett mäktigt scenario!

Framåt natten stod det klart att vi skulle komma fram innan soluppgången om vi fortsatte segla med fulla segel. Jag tog in genuan och fortsatte att segla med enbart storseglet. Vi gjorde 2,5 – 3 knop och då skulle vi komma fram vid 07:30 tiden samtidigt som solen går upp här nere.

 

 2010-08-16

Cudillero, undebar liten stad, men …

Vid inseglingen såg jag en vacker fyr med tillhörande fyrvaktarebostad. Inloppet bestod av ett par stora klippor på vardera sidan, sedan visade sig en annorlunda hamn. Bara bojar och man låg förtöjd med ankarlina i fören och bojen i aktern (trodde jag!). Jag släppte ned ankaret, men när jag skulle testa att vi fått grepp visade det sig att visst hade vi fått fäste! Jag hade lyckats att lägga ankaret om ett par stora kättingar som i sin tur var mycket väl förankrade. När jag provade att dra på med ankarspelet så neg Amelit så vackert. Tur var det att även om ankarspelet är kraftfullt så finns det en gräns … annars hade jag väl dragit ned Amelit till botten – för ankaret det satt fast!!! Vi hade säkert kunnat rida ut en orkan utan att flytta på oss, men någon orkan var ej i sikte och jag önskade få ankaret upp – men nej, det satt fast. Jag tog dingen in till en ponton för att söka råd.

Då står det en man i rastaflätor och skriker att där jag ankrat får jag inte ligga! Nej och vad skall du göra åt det tänkte jag, men besinnade mig och förklarade att ankaret fastnat och jag behövde en dykare. Efter dyket i La Rochelle med noll sikt hade jag fått en vis respekt för att inte säga rädsla att dyka i hamnar. Hade jag tittat efter lite noggrannare hade jag inte kunnat undgå och se att det var minst 10 meters sikt och skulle inte varit något problem för mig att dyka. När han hört min förklaring sa han bara ”Si si – dive”, sedan körde han iväg i sin bil. Jag förstod ingenting! Efter 100 meter stannar han vi kajen och hoppar av bilen. Går till backluckan … och drar upp en våtdräkt! Tar på sig den och vinkar till mig att komma med jollen. När jag kommer säger han ”120 Euro”. Som hittat tycker jag i denna prekära situation! ”Si Si” sade jag … men det räckte inte. ”Money now” … ok han fick pengarna och stoppade dem innan för våtdräkten. Sedan hoppade han ombord i jollen och vi kunde köra bort till Amelit. Han hoppade snabbt i vattnet och låg sedan där och flöt för att lokalisera vilka kättingar han måste flytta.

Sedan dök han och var borta … i alla fall 2 minuter … sedan kom han upp hämtade andan, log och dök ner igen. Efter 3:e proceduren kom ha upp och gav ok tecknet med fingret och log.

 

Monolito, som han hette (visst fanns det visa drag med Monolito i High Chaparall – i alla fall charmen) kom simmade tillbaka till Amelit och presenterade sig nu som hamnkapten. Pass och skeppspapper ville han se, men inte nu … om en halvtimme. Han hjälpte oss att ankra upp riktigt. Det man skulle göra var att lyfta bojen, i den satt två linor, en för fören och en för aktern Så enkelt var det, bara man visste! Har aldrig sett något liknande men det fungerade alldeles utmärkt. Man kunde ligga 2 meter från en annan båt och ändå låg varje båt på sin plats, trots tidvattensskillnad på 4 meter. Undrar hur tung kättingen var som tamparna var förtöjda i! Monolito kom efter drygt 2 timmar och jag hade pass och skeppsbevis framme. Han log och började fylla i papper. När han var klar frågade jag vad det kostade att ligga där per dygn. Ingenting sa han och log. (Han passade på att nämna att han hade ett trevligt diskotek och dessutom körde och hämtade han seglare från de olika båtarna – prata om mångsysslare!) Här nere är man van vid att betala allt från 55 till 80 Euro för en hamnplats … och så kommer en hamnkapten att det inte kostar något alls! Ok, när man tittade mot kajen så skulle man kunna tro att man låg i en industrihamn, men det skulle visa sig att jag hittat en riktig pärla. Döm själv av bilderna nedan!

 

 

 

 

På eftermiddagen tog Lena och jag en promenad igenom en tunnel som var ett par hundra meter lång med rinnande kristallklart vatten och i slutet på tunneln kom vi fram mitt i byns centrum! Lena som är livrädd för ödlor och var säker på att det myllra av sådana här höll krampaktigt i min hand!

Helt klart ett annorlunda sätt att ta sig till centrum! Sedan vandrade vi upp i de trånga gränderna och min höjdrädsla nådde oanade höjder … då vi klättrade upp i ett torn! Vilken fantastiskt underbar by, även om flera hus var förfallna och i det närmaste fallfärdiga … det underliga är att det bara var ytterligare ett bidrog charmen!

Det som förvånade mig mest, var att det fanns så många lediga båtplatser, mitt i högsäsongen och i pilots, stod det att denna hamn nästan alltid är full. Kan verkligen lågkonjunkturen gjort att spanjorerna ej längre har råd att segla?? Visserligen är Spanien mycket illa däran ekonomiskt, men kan det verkligen vara så att bankerna äger de flesta båtarna nu??

På kvällen tog jag och Lena jollen in till byn och åt Merluza som är en mycket god fisk. Detta sköljdes ned med Sidra. En dryck som kräver vis träning för att uppskattas(!) … men jag kämpar på, det vara andra kvällen jag testade det och faktiskt så smaka det bättre …. Eller var det för att se skådespelet när kyparen serverade det?