2010-09-21, Cabo de San Vicente

Lärodag

Vaknade till strålande solsken och började dagen med ett dopp i den fina vik vi ankrat upp i. Kan en dag börja bättre?

 

Kvällen innan hade jag startat wattermakern. och desinficerat den. Från och med nu tänker jag låta den producera vårt vatten, för att vara säker på att vi har bra dricksvatten. Wattermakern producerar 75 – 100 liter vatten i timmen, så med 3 timmars körning per dygn så kommer vi att ha gott om vatten och behöver inte snåla direkt. Vad jag då på morgonen inte visste att det skulle bli en lärodag i hur lätt en jolle kan vattenfyllas eller vad sägs om:
– Jollen vattenfylld då vi försöker göra ett strandhugg
– Jollen läcker vatten pga att jag ej satt dit själlänspluggen riktigt
– Jollen läcker pga att jag ej skruvat fast lampan i fören

Ja det började med att vi tillsammans med Caty C’s besättning bestämt oss för att köra in till en närbelägen strand och lägga till för att kunna gå upp på klipporna och titta på dels det gamla fortet som låg ovan oss och dels ett fort lite längre bort som bl.a skulle ha en mycket stor kompassros. Vi körde nära klipporna och passade på att köra in i en grotta – häftig känsla. Vattnet var lugnt när vi närmade oss stranden. Då(!) precis när vi nått fram till stranden och skulle dra upp jollen lite kom VÅGEN! Den sköljde över både jollen, Lena, Lena II och Mattis samt vattenfyllde jollen till hälften och dessutom lämpade den in en försvarlig mängd sand! Kapten klarade sig nästan torr skodd, då det ju är kapten som sist lämnar fartyget och jag stod i fören:). Ok, det var bara att ta bort dyviken (propp som sitter längst akteröver och gör att man kan tappa ut vattnet som är i jollen) och snabbt tappa ut det mesta vattnet innan nästa våg kom. Med gemensamma krafter fick vi ut jollen en bit och kapten kunde snabbt hoppa i jollen för att med säker(?) hand (och relativt torrskodd) föra henne till sjöss igen, medan de andra fick vada och puta ut henne. Hela dramat följdes med intresse (förtjusning?), av de solbadande. Vi hade väl hunnit köra 10 sekunder då Lena sa: ”Det kommer in vatten i jollen!”. Det var dyviken som kapten ej satt fast tillräkligt, utan den hade åkt ur och in forsa vattnet. Snabb aktivitet från kapten gjorde att vi kunde undvika att sjunka, genom att dyviken åny sattes på plats och denna gång riktigt. Det var bara för besättningen att ösa och efter lite svett och möda från besättningen var det mesta vattnet ute. Kapten bestämde då att något strandhugg inte var aktuellt längre, utan kurs sattes mot Sagres, drygt 3 sjömil bort, där det finns en hamn. På vägen dit passerade vi en grotta där det sprutade ”ånga” ur, men det var nog egentligen vågstänk. I Sagres fanns inga pontoner utan vi fick förtöja som man brukar där det är tidvatten och ingen flytbrygga. Det går till så att en tamp fästes aktern på jollen och dras igenom en boj eller genom ett block på ankaret samt en tamp i fören på båten. Dessa tampar tar man med sig in i land och på så sätt kan man dra ut och in jollen.

Då vi var på väg till Cabo Sao Vincente vi såg jättestor bambu och fina kaktusar. Det var här i Sagres, Prins Henry the Navigator (Henry Sjöfararen), startade en skola om navigation, kartritning samt skeppsbyggnad. Han utförde själv inga expeditioner, men möjliggjorde Portugals utforskning av Västra Afrika och Atlanten, då han bidrog med idéer om hur fartygen skulle byggas för att bli snabbare och mer lättmanövrerad. Han ville också finna sjövägen till Indien, men kom inte så långt. Först den 14 expeditionen som han sponsrade nåde ekvatorn väster om Afrika. . Det skulle dock dröja 28 år efter hans död, innan Vasco da Gama rundade Godahoppsudden 1488. Vi begav oss alltså till Cabo Sao Vincente, där man i det gamla fortet gjort en jättestor kompassros till minne av Prins Henry. Kompassrosen mäter väl ca 150 meter och byggdes på 1920 talet. Förutom kompassrosen fanns en utställning om Portugal som sjöfarande nation samt om hur man kan utvinna energi från havet.

Innan vi skulle köra tillbaka upptäckte vi att det läckte in lite vatten från lamporna i fören på La Petit. Kvällen innan hade jag lossat bakdelen av lamporna, då de slutat att fungera och det visade sig nu att lamporna ej var täta utan det läkte in lite vatten där. Det var säkert det som gjort att lamporna slutat lysa. Full fart tillbaka till Amelit och ett snabbt lyft av La Petit Amelit avslutade vår expedition. Det blev kyckling ombord på Amelit och Lena på Caty C bidrog med potatisgratäng. En spännande dag avslutades med lite stärkande i det trolska månskenets ljus.

 

2010-09-22, Cabo de San Vicente

Segling till Lagos – den dyraste hamnen hittills – men också den billigaste för oss

Lagos är en stad i västra delen av Algarve i södra Portugal. 17 500 invånare. Man skulle kunna tror att man kommit till England, då man gick in på en restaurang eller bar/pub. Det var bara engelsmän där, många engelsmän har skaffat sig ett sommar/pensionärsboende här och bebyggelsen skiljer sig markant från det Portugal jag tidigare sätt. Husen är relativt nya och det finns knappast några förfallna hus. Priset för en båtplats i Lagos är också det högsta hitintills. Trots att det var mellansäsong (1  – 31 september) så kostade det 800 kr/natt! En av anledningarna att Lagos trots allt är så populär bland seglare är nog de fantastiska klipporna och grottorna utanför hamnen.

 

Vi fick lägga till vid en fingerponton så att jag kunde komma åt La Petit Amelits lampor. Snabb avmontering och sedan ut på staden för att jaga lampor och nya sockets till dessa. En stor del av tiden som långfärdsseglare går att försöka hitta affärer som har det man behöver, såväl speciella livsmedel som båttillbehör. Jag var därför lycklig när jag 2 timmar och 15 km senare hittat lampor och hållare och nöjd kunde återvända till amelit. Martin hjälpte mig sedan halva kvällen att få dessa på plats, väl tätade. När Lena och jag sedan skulle gå och äta, tidigt enligt vad vi vant oss vid (22-tiden) visade det sig att även när det gällde tider hade engelsmännen fått inflyttande och det var bara en Pizza hut som var öppen, men pizzan smakade bra, så mäta och nöjda kunde vi avsluta dagen.

2010-09-23, Lagos

Segling till Culutra

När jag vaknade var det en lite gråmulen morgon med ett lätt regn som möte mig. Det var första gången på flera veckor, kom inte ens ihåg när det senaste regnade, men tror det var uppe i La Coruna som känns århundrade tillbaka i tiden. Lena hade upptäckt att Lagos Marina hade hissat en ARC-flagga. När vi checkade ut frågade jag därför om man som ARC-deltagare fick någon extra rabatt? – Yes, the first night is free and after that, it’s 10 % discount, var svaret. Så den dyraste tilläggningen hitintills blev snabbt den billigaste. Det var bara att buga och tacka.

Vi lämnade Lagos strax efter kl 08 för att komma framtill Culutra vid högvatten. Det var alldeles vindstilla så det blev motorgång. Lena hade val och hammarhaj spaning i över två timmar innan hon gav upp. De har nämligen val- och hajsafari här nere, men vi hade inte turen med oss denna dag. Vi fick istället njuta av kusten som bestod av delvis klippor med mycket stora grottor (i någon skulle tom Amelit fått plats) samt av fina stränder. Anledningen till att vi var tvungna att gå in till Culutra (Ilha da Culutra) vid högvatten är två, dels att vid lågvatten är djupet bara 1 meter på sina ställen och dels att slippa den kraftiga strömmen vid lågvatten (den kan vara upptill 7 knop på sina ställen). Vi kom fram precis vid högvatten och hade då 2,5 knops medström, vilket innebar att vi gjorde lite över 10 knop över grund och gav en känsla av att ”susa” fram, tänk då hur det skulle vara med 15 knop eller om vi haft motström och bara gjort 0,5 knop!

I god tid innan vi seglade in i floddeltat såg jag var Lady Annila låg, så när vi väl kom in i floddeltat, vek vi av mot styrbord och körde mot Lady Annilas ankringsplats. Här låg minst ett 50 tal båtar utspridda för ankar. De låga enkla husen på ön Culutra som vi hade på styrbordssida, tillsammans med alla båtarna på svaj gav en känsla av Karibien, det var bar de kulörta färgerna mintgrönt och rosa som saknades.

2010-09-24, Culutra

Solbadning och grundkänning

Vaknade till ännu en solig dag. Det blev ett dopp från båten, följt av att vi tog jollen in till Culutra. Vi gick tvärs över ön. Delvis gick promenaden på en uppbyggd gång. Denna gång var gjord dels för att skydda växtligheten som band sand, dels för att det vid högvatten kom in vatten över delar av ön. När vi kom ut på den sydliga stranden, mötes vi av en drygt 7 km lång sandstrand med den finaste sand. Den var väldigt ren och alldeles slät, det såg vågorna tillsammans med tidvattnet till. Det verkade dock som man med jämna mellanrum rensade stranden. En så fin strand har jag aldrig sett innan och då har jag sett många stränder. Vi promenerad längs stranden upp till fyren och tillbaka igen, en sträcka på närmare en mil. Längs strandkanten hittade jag många fina musslor. Istället för att plocka dem fotograferade jag dem, du kan se på en del av dem genom att klicka här.  Vi tog också jollen och körde över till Olhão på fastlandet. Vägen dit kan köras längs en utprickad farled, fast farled och farled, det är mycket grunt och utmärkningen består av några bojar, röda eller gröna, men oavsett färg gäller det att stryka dem då farleden är på sina ställen bara 10 meter och det verkar som oavsett färg har de placerat bojarna mitt i farleden!. Vid högvatten kan man dock gena, och det är ett riktigt äventyr. På sina ställen står det några vasspinar, men vilken sida som har tillräkligt djup måste man veta, den ända logiken är att när det är nära land skall man hålla till sjöss om dem, men står de längre ut, ja då gäller det att veta! Att köra in gick bra, men när vi skulle tillbaka så körde vi på grund. Som tur var så var det inte värre än att bara vinkla motorn lite och sakta back, men sedan var frågan, åt vilket håll skulle vi köra för att få tillräkligt vatten under kölen? Vi hade tur och gissade rätt och snart var vi tillbaka på Amelit. På kvällen åkte vi in till ön med Ann-Sofie och Jonas och gick på en liten inhemsk restaurang. Lena och jag tog bläckfisk. Portionerna var rikliga, vi fick två bläckfiskar var och de var mycket goda, så mäta och nöjda kunde vi ta jollen tillbaka till Amelit.

2010-09-25, Culutra

Marknadsbesök, solbad och grundkänning igen!

Vi hade bestämt att åka in och handla på marknaden tidigt (dvs vid 9-tiden) för att handla tillsammans med Ann-Sofie och Jonas innan det blir utgallrat. Vid den tiden är det lågvatten och det var den utprickade farleden som gällde. Den sträckan är betydligt längre, så vi Ann-Sofie åkte med oss, så kunde Jonas få deras jolle att plana. Det var inga problem, att finna farleden så vi körde på i ca 26 knop. Vad jag inte märkte då, men fick höra sen, var att Ann-Sofie hade hållit lite extra krampaktigt fast i La Petit Amelit, då hon aldrig åkt så fort i en jolle, men hon njöt av färden efter ett tag. Marknaden bestod av två stora saluhallar samt en massa stånd utanför. I den ena saluhallen fanns kött och grönsaker i den andra fisk och utanför var det lokala bönder som sålde grönskaer och frukt.

När det gäller kött- och fiskdiskarna så är de inte precis som våra saluhallar. I våra ligger allt putsat och fint, medan här var det mer naturligt, eller vad sägs om grishuvud respektive grisöron eller bläckfisk som verkligen spruta bläck!

Vi fick handlat vad vi skulle och kunde pusta ut på en uteserveringen precis utanför saluhallen innan vi skulle köra tillbaka. Då hade damerna pratat sig samman om att de skulle stanna kvar lite och se på ”kvinnosaker” så Jonas hoppa i min jolle och de fick ta den andra jollen tillbaka. För Jonas och mig gick färden perfekt, de hade dock lite grundkänning när de körde tillbaka och det berodde inte på att de handlat förmycket. Väl tillbaka tog jag en tur över till Culutra, för att solbada för andra gången under resan(!). Nu är det ju inte så att jag inte solat, men det har varit lite på båten, när tiden så medgivet. En långfärdsseglares vardag är tuff:), tror de flesta där hemma solbadat på stranden betydligt fler gånger än vi! På kvällen bjöd Ann-Sofie och Jonas på melon och rökt skinka följt av en mycket god kyckling nersköljt med Sangria. Det blev en trevlig kväll i glada vänners sällskap.