2009-06-26 – 2009-07-07

Nu är vi på väg hem

Fredagen var vår sista kväll i La Rochelle. Vi cyklade in till stan. Vi hade reserverat bord och maten som serverades var verkligen av yttersta kvalitet. Då ska vi inte prata om deras viner.

Lördagen var den stora avresedagen. Nu betydde det verkligen något att kasta loss! Vi hade dagen innan fått en perfektionist till Amel ägare, sidan om oss, han förberedde en hel dag innan med tampar, segel och dylikt. När jag skulle segla ut så missade jag hur lång Amelit är med jollen så när vi lämnade bryggan så hände det som inte får hända, propellern på vår jolle stötte till perfektionistens mantåg. Jisses, det blev inget men det var fel ”gubbe” att stöta till.

Så nu var vi på väg, men efter en liten stund blir vi uppkallade på VHF av Boris, nej attan också har ”gubben” redan anmält det till Amel? Men det Boris ville var att än en gång önska oss lycka till. Nu andades vi ut….. Vi försökte verkligen att segla men till slut fick vi ge oss så vi gick för motor till Il dé Yue och Port Joinsville. Vi hade anropat hamnen och ankomsttiden beräknade vi till 17:00, men vi hade glömt att ställa om GPS’n till sommartid i Frankrike så det blev en timme senare. Visst är sommartid fint – ”daily light saving” heter parametern i NavNet 3D! Vårt projekt när vi kom iland var att skaffa gas för det hade vi glömt, vi fick tre alternativ av hamnkontoret var vi kunde få napp! Sjösatte La Petit Amelit och med två gasoltuber började vi ”jakten”. Affär ett stängde 19:30 och klockan var 19:24 – men nej, tvärstopp. Affär två, var redan stängd, alternativ tre var en bensinstation och den var också stängd! Hur kul såg det inte ut med oss vandrande i Port Joinsville med två gasoltuber……. Av en ren händelse hittade vi en liten ”jourbutik” med gasol- jippi. Tog våra tuber och gick till en bar för att fira. När vi sitter där så blir det helt plötsligt många skratt. Mitt i gatan hade två hundar bestämt sig för att bli intima, all trafik stannade upp. Nu förstår jag bättre uttrycket gatukorsning. Skratten hade precis lagt sig när nästa skrattsalva kom.  Jag satt och pratade i telefon då en stor trut, bestämde sig för att använda toalett, rakt där jag satt, det stänkte ordentligt……! ´Passade också på att testa jollen, då havet låg blankt som en spegel – 5 500 varv och La Petit Amelit flög framJ

Söndagen kom och vi kastade loss med sikte mot Brest. Moln, lite sol och ännu mindre vind. Om vi loggade snitt sex knop skulle vi nå Brest på 13 timmar. När vi satt storen, gennakern, mesanen och mesan balloonern så loggade vi som max 4,03 knop! Vi gjorde verkligen tappra försök att ändra segelsättning och ”spiderboomen” var också aktuell, men det hjälpte inte. Alltså blev det motorgång! Vi avlöste varandra med två vakter och efter det så bestämde vi att vi skulle strunta i Brest och gå direkt till Plymouth. Det är något magiskt att ha vakten när solen går ner eller upp,  man tillhör naturens element på ett helt fascinerande sätt, vilket gör en både stolt och lycklig. Vi som var vana vid sommartemperaturer, så detta var försmak på det berömda engelska vädret! Vi har ju läst åtskilliga berättelser om hur besvärligt det kan vara att korsa engelska kanalen, men som mest räknade vi 96 skepp! Men alla skötte sig över förväntan – dvs höll rejält avstånd från oss.

Natten passerade och jag förväntade mig att se en lika fin soluppgång som jag hade sett solnedgång – icke nu var vi på brittiskt vatten och engelsk breddgrad – allt var grått! Vi välkomnandes med över 5 krigsfartyg från den engelska flottan. Vi hade nöjt oss med en fartyg!

Efter en perfekt tilläggning var vi var på engelsk mark. Vilken underbar frukost – där är engelsmännen oslagbara. Tog dingen för att utforska floden längre österut. Jag hade en idé, att åka uppströms och kunna lägga till vid en pub och dricka god öl. Tyvärr är det bara i
TV-serierna som det fungerar, men tanken var god och vi såg fantastiska vyer. Ok, nu hade vi två saker vi skulle hålla i minnet; minus en timme och vänstertrafik! Det lyckades jag dock att glömma när vi cyklade in till stan, men blev snart påmind. När vi nådde centrum skulle man kunna tro att vi kommit till Nyhavn.

Vi hittade på vägen in också en fantastisk utsiktsplats där fick en riktig ”fågelvy” över inloppet till Plymouth och Hittade en mysig restaurang och njöt av havets delikatteser. Sedan en liten runda i den gamla staden med små gränder och prång. Cykelturen hem var betydligt mycket säkrare nu – hjärnan var inställd på vänstertrafik.

På onsdagen lämnade vi Plymouth tidigt på morgonen och vädret var väl inte så perfekt. Vi fick gå på kryss hela tiden för att nå Portsmouth och kallt var det, så det fick bli seglarbyxor, undertröja, fleecetröja, halsduk och Amel´s vinterjacka!. Efter 6 timmar hittade jag ett bra ankringsställe  – en stor vik.  Jag hade inte en aning vad som väntade oss. Tog La Petit Amelit in till stan som visade sig vara Tourgue, det blev ett märkligt möte – ljusslingor som om det var julafton, massvis med ungdomar, trutar, luftballong, måsar, spelhallar, barer, souvenirshoppar med allt från dödskallar! till fåniga T-shirts…. Vi hade hamnat mitt i England´s mest kommersiella område – Englands Riviera. Allt från skrikande tonåringar på skolresa/språkresa, till pensionärer som skulle förlora pengar på Casinot. I allt detta hittade vi till slut en underbar restaurang där vi hade utsikt över hela hamnen. Tillbaka till  dingen och så tuffade vi hem. Måste säga att det är häftigt med ljusen på dingen. Tilläggningen till Amelit blev lite problem då dyningarna var höga och djupa och innan vi fick styr på allt så var vi som en kork i en jaccuttzi!

Under natten så rullade det ganska bra, men när jag hissat mesanseglet, så att Amelit låg mot vinden, blev det betydligt lugnare.

Näst morgon var vädret precis som det hade förespråkats på väderprognosen – regn, molnigt och kallt. Vinden var dessutom mitt i nosen så det blev järnseglet. När vi närmade oss Portsmouth så tittade solen fram och dessa fantastiska vita klippor (Needles vid ön Isle of Wight) framträdde.

Dagen förflöt med segelgöromål och på eftermiddagen närmade vi Portsmouth. På vägen in passerade vi en ”väggfärja – då blev vi påminda om att IKEA även finns här. Lite kul att vi fick plats vid sidan om en Amel.  På kvällen åt vi gott i sittbrunnen och äntligen fick vi de efterlängtade jordgubbarna…. I hamnen pågick det någon seglarskola för större segelbåtar så vi var omringade av 70 fotare, stackars Amelit, hon kände sig verkligen liten.

Fredagen var en hamndag. Motorlanternan som hade gått sönder, skulle fixas. Efter mastövningen så skulle dagens äventyr bli att hitta Englands största marina affär. Vi cyklade och cyklade och trafiken var inte nådig, dessutom vänstertrafik och det var absolut ingen hänsyn till cyklister. Förvisso så mötte eller så såg vi inga som cyklade! Vi hittade Super Store Marin i Port Solent. Utifrån var det inte så imponerande men väl inne, inhandlades segelbyxor, t-shirts och tröjor. Efter en mycket god öl på en mysig pub var det dags att cykla tillbaka till stan. Mitt batteri till el-cykeln tog slut så det blev till att känna på hur det verkligen är att cykla. Vi tog sikte på ett märkligt torn som vi sedan såg att det hade det passande namnet; Spinnaker Tower. God middag och sedan färjan över till Gosip och cykeltur hem. Det hade varit en fantastisk ”cykeldag”, dessutom så visade England sig från den soliga sidan.

Lördagen gick i ”hitta på” tecken. Jag kom på hur vi ska lyfta cyklarna smidigt ur båt och tillbaka till båten. Det kommer att spara mina ryggmuskler. Vi satte kurs mot Eastbourne och när vi fick upp fullt segelställ var mysfaktorn total. Men vi bestämde oss för kursändring och gick till Brighton istället. Vi hade blivit tilldelad plats 13:68, men den var för liten för oss så det tog ett tag innan vi blev överens om vilken plats vi skulle ha, många varianter, 13:46, 13:66 och till slut 13:56. Det var en förflyttningsdag när vi till och med flyttade runt i restaurangen på kvällen. Synd att vi inte tog bordsnummer!

Söndagens mål var Dover. Vinden små knasig så det blev järnsegel men efter ett tag kunde vi sätta segel. Det var en liten ”olycksdag”. (vi har blivit vana vi att det kommer ett par ”Pan-Pan” om dagen på VHF men idag var det mer frekvent än vanligt). En kvinna hade fått dykarsjukan efter att ha varit nere på 33 meter. Men det slutade lyckligt. Sedan var det dags för en segelbåt med 4 personer ombord vars GPS hade lagt av, motorbåt med två personer som var i sjönöd och till sist en segelbåt med en person vars motor hade lagt av. Den sistnämnda såg vi senare när piloten kom in med den. På vägen dit passerade vi flera fantastiska kalkstensklippor. Även här blev det dividerande om vilken plats vi skulle ligga på. Men det var ok för vi hade fått se de vita klipporna vid Dover.

 

Måndagen började med sol/regn/molnigt, vinden låg på 10 sek/m. Idag var dagen då vi skulle korsa Engelska kanalen igen. Utanför hamnpiren så var det mycket strömt och höga vågor. Vi började med storen och stayseglet och efter ytterliga någon timme kom mesanseglet upp. Vinden ökade och därmed vågorna och strömmen. Tack och lov hade vi elementen med oss, så vi tog kurs direkt på Dunkerque. Fast vinden ökade så gick hon som det skepp hon är – perfekt!

Tisdagen började med att den franska tullen gjorde en visit, men vi märkte skillnaden från den spanska. Här kunde de engelska och var vänliga. Det blev pappersexercis och mycket kontrollerande av äkthet som gällde ägare, hemmahamn, skeppspapper och jag smickrade dem när jag sa att vi skulle behålla den franska flaggan, så det hela blev ganska smidigt. Det blev ingen genomsökning av båten utan till slut var de nöjda och avlägsnade sig.

Det kom en hel del människor förbi som fällde olika kommentarer. Vi delade in de i två kategorier, 1) de som stannade för att beundra henne, diskutera över vissa lösningar osv. den 2) de som undrade varför vi hade svensk flagga på babord sida?. Hur blir de då när vi kommer till Sverige – två svenska flaggor, styrbord och babord och fransk flagg? På kvällen fick vi rekommenderat en restaurang och den är verkligen värd att nämna. Så nästa gång ni kommer till Dunkerque så besök ”Entre Ciel et Mer”. Vilken fantastisk meny, service och inredning.