Hemsegling II. Dunkerque – Malmö, 550 sjömil.

2009-07-08 – 2009-07-17

Vi lämnade Dunkerque på eftermiddagen och hade då en svag S vind på omkring 8 m/s, så jag hissade gennakern. Framåt kvällen vred vinden något mot SSO. Men vi hade fortsatt en fin segling. Vi låg lite utanför farleden så det var inte så mycket trafik. En ny morgon grydde och vi kunde konstatera att natten förflutit lugnt.

Hela dagen hade vi fin segling men framåt kvällen ökade vinden något och jag funderade på att ta ner gennakern. Men prognosen lovade att vinden skulle vrid mot SV framåt kvällen vilket passade oss bra, då vi skulle då runda Hollands NV hörn. Mörkret kom och samtidigt ökade vinden till 15 m/s och jag insåg att jag skulle tagit ned gennakern. Men nu blåste det så bra och sjögången var relativt kraftig så det kändes inte så bra och gå upp och försöka ta ner den i mörkret! Vinden skulle ju också vrida mot SV och då kunde vi bara ”följa med”. MEN den vred inte och nu började vi komma in bland ett oljefält, där det ena oljetornet efter det andra dök upp. Vi kunde inte heller ta av österut, då vi skulle fått halvvind och det hade varit för kraftigt för gennakern, då det är mer än lättvinds gennaker. Ok det var bara att fortsätta norrut då! Men ett par timmar senare vred så äntligen vinden mot V och vi kunde justera vår kurs, så att det nästan blev som jag tänkt. Men att man aldrig lär sig … När man börjar fundera på att reva eller ta ned ett segel SKALL man gör det- Lite senare kan det vara försent! Men jag hade tur!

Vi seglade nu VNV längs Holland. Jag höll mig 100 m nord om farleds begränsningen. Det var inte så mycket trafik och den där var gick norr om oss. Vi hade visserligen en lastfartyg ett par sjömil bakom oss, men den häll exakt samma fart som vi. Dagen förlöpte lugnt och vi närmade oss bukten ner mot Bremerhaven, men vi skulle fortsätta vår kurs mot VNV. Då plötsligt ökar lastfartyget som ligger bakom oss farten och har nu satt kurs rakt mot oss! Han har i flera timmar haft samma fart som vi, men nu så har han ökat farten med mer än 2 knop! Jag kallar upp honom på VHF, då jag har namnet på fartyget då han har AIS, så jag kan se det på min chartplotter. Men trots åtskilliga anrop svara han inte och fortsätter rakt mot oss! Jag blir tvungen att starta motorn och blir tvungen att ta en gipp. Jag hinner inte ta ner gennakern utan får acceptera att jag får back i den. Tur att det inte blåser så mycket! Med 50 meter tillgodo passerar lastfartyget! Jag är rätt uppjagad, men kanske framförallt f-bannad. Jag inser ju att han gjort detta med avsikt! Senare fick jag hör av några seglare att det händer då och då att något lastfartyg bestämmer sig för att ”jaga” bort nöjesbåtar från farleden!

Vi kan i alla fall segla in i Cuxhaven vid 23-tiden. Efter en del diskussion med hamnkapten fick vi lägga till där man tar ombord bränsle. Det var ju ingen som skulle tanka mitt i natten. De hade en bra plats, men den fick jag inte ta, då den var avsedd för båtar i nöd.

Tidigt på morgonen kom Mats & Ann Bergqvist. Mats är en gammal arbetskamrat till mig. Han har seglat genom Kiel kanalen en gång innan och de var så snälla så de körde hitt bara för att Mats skulle följa med och hjälpa till på genomfarten av Kiel kanalen. Vi kastade loss nästan omgående och seglade över till Brunnsbutell, kilekanalen_slussdär första slussen är. Det tog lite längre tid än beräknat då vi fick lite motström, fast jag beräknat att det skulle vara slak vatten. Slussningen gick fint, vi var bara fritidsbåtar som skulle slussa. Slussen fungerar som så att man förtöjer i tjocka stockar som finns längs med slussen. Dessa följer sedan med vattnet upp. Och så är det bara att kasta loss när man glidit upp till nästa vatten nivå och portarna öppnat sig!

Kanalfärden gick lugnt och stilla. Vi angjorde Kiel i god tid så vi skulle hinna bli utslussade innan det blev mörkt! Nöjesbåtar får nämligen inte segla på Kiel kanalen efter mörkrets genombrott. När vi närmar oss slussen säger Mats: ”Ni måste se upp när ni hoppar va båten! Dessa stockar har mycket större hål än Brunnsbutell, så det är lät att få ned foten där och klämma sig ordentligt! Det gjorde jag när vi segla här förra gången!”

Vi seglar in i slussen och Mats står nära fören och förbereder sig på att hopa ned. Han hoppar och jag hör ett skrik! Jag kan inte se Mats från min förareplats! Är han klämd mellan båten och stocken? Kan jag använda bog propellern utan att skada honom? Ja många tankar … Spå får jag höra att han är på stocken … men ramlat ned med foten i det hål han just varnat oss för! Han fick några rejäla skrapsår men det kunde gått värre!

Upp till slussen och betala avgiften … rätt lustigt att man får göra det i efterskott! Så kunde vi lägga till i marinan, där Ann stod och väntade.

Nästa morgon tog vi farväl av Mats & Ann och önskade Mats en snar bättring!

Vi satte kurs mot Burger Bennesea, en sträcka på 40 sjömil. Det blev mestadels motor och vi kom fram vid 16 tiden. Han gå runt lite och hitta sedan en trevlig restaurang att äta på.

 

Vi var nu 120 sjömil från Malmö och bestämt oss för att segla direkt utan stop. Så på eftermiddagen vid 16 tiden kasta vi loss. Vi hade bara kommit runt udden på Fehmar när vi möte ett rejält åskväder. Vips var det över oss och 25 m/s på mindre än 1 minut! Där flög iväg en av kuddarna på akterdäck! Snabbt rädda de som var kav ner i salongen och sedan ha span på kudden som var ute på egna vägar. Vi gjorde något försök att ta upp den, men den var tung och så snart den kom ur vattnet tog vinden den igen! Det var bara och ligga och avvakta, sakta följde/drev vi med den. Vi drev snabbare då vi hade mer vindfång, så d¨fick man bromsa upp lite. Det var tidvis lite svårt då sikten var dålig, men vi stod torrt och tryggt i Amelit’s center cockpit. Efter drygt 30 minuter var det över och vi kunde återföra kudden och lägga den på tork. Sedan kunde vi fortsätta vår färd som löpte vidare utan ytterligare äventyr. 

Oresundsbron

När vi seglade under Öresundsbron började vi förstå att vi faktiskt snart var hemma i Malmö! Strax efter kl 17:00 den 17 juli 2009, seglade vi in i Dockan och förtöjde vid Amelit’s båtplats i Dockan som hade nr 1. Det kändes lite som ett antiklimax. Den sista biten hade gått så fort så vi hade inte hunnit ställa in oss på att vi nu var hemma efter att bott på Amelit i 2 månader och upplevt så mycket. Trots att vi bara hade 25 meter till trappuppgången brydde vi oss inte om att gå upp, utan sov på båten den natten.

På morgonen kom min yngsta dotter för att hälsa oss välkomna hem igen. Det gladde ett fadershjärta!
Karloina